att jag var den kärleksfullaste människan du kunde hitta, 

jag hade en kille och han betydde mer än någonting annat för mej, han skrev långa sms om hur mycket han älskade mej, han köpte alltid saker till mej, skämde bort mej somfan.. vi bodde tillsammans.

jag älskade känslan att vara kär, han fick mej att känna mej värdefull för en gångs skull haha...

men det knasade somfan efter åtta månader och han höll på och skrev med sitt ex som satt på behandling, hon ringde honom varje kväll och han gick alltid iväg och pratade med henne, jag fick aldrig höra vad dom pratade om.

han var alltid tyst mot mej, betedde sej som en helt annan person.

när jag frågade vad som var fel svarade han inte, allt gick åt helvete helt enkelt.

efter elva månader så tog vi en paus för ingen av oss orkade med skiten, 

jag var ledsen hela tiden och kände att jag inte räckte till, han behandlade mej som luft och sa knappt godnatt till mej när vi skulle sova, det var som en vägg mellan oss.

jag försökte vara glad och låtsas som att allting var normalt, försökte få allt att bli som vanligt men det funkade inte.

vi gjorde slut i början utav mars och efter det så har jag inte vågat tycka om någon.

jag är rädd för att bli sårad igen, så jag började intala mej själv att jag inte kunde bli kär, jag kunde inte ha känslor för folk och det funkade, ett tag iallafall..

hursomhelst så ska ni veta att jag har varit kär i kärleken, jag levde för kärlek, eller ja jag levde för mitt ex.

nu har jag lärt mej att lösa mina problem själv och förstå att jag klarar mej bra ensam, jag behöver ingen som först får mej att må bäst i världen och sedan slita mej i tusen bitar, jag klarar inte av det en gång till.

men det ordnar sej, det gör det alltid.